Bakom surrealism

För mig handlar surrealism inte om att planera i förväg, utan om att låta ögonblicket avgöra riktningen. Idén uppstår i medvetandet och övergår nästan omedelbart i handling. Det finns sällan utrymme för korrigering eller eftertanke, det är själva rörelsen som skapar bilden.

I detta arbetssätt blir duken en plats för överraskningar. Former, figurer och sammanhang uppstår utan att först behöva förstås. Ofta klarnar betydelsen först långt senare, ibland aldrig helt. Och just där finns en frihet som varit avgörande för dessa verk.

Surrealismen blev för mig ett sätt att släppa kontrollen, att tillåta det undermedvetna att ta plats och låta bilden tala med sitt eget språk.

Vilsen

Gestalten framträder som i rörelse, men utan tydlig riktning. Linjerna är täta, nästan trasslade, och bildar en kropp som både vill framåt och håller emot. Det finns en fysisk tyngd i figuren, men också något osäkert, som om steget ännu inte har landat. Verket bär spår av sökande snarare än förlust, ett tillstånd där orienteringen är tillfälligt upplöst, men närvaron är stark.

Bärande minne

En huvudlik form framträder i genomskinliga lager, som om tiden själv har fått volym. Linjer och organiska strukturer löper genom gestalten, inte som dekoration, utan som spår av något som hålls kvar. Det finns en stilla tyngd i formen, men också en mjuk rörlighet. Verket rör sig mellan det som bärs och det som långsamt släpper taget, ett tillstånd där minnet inte är fast, utan levande.

Väktare av stillhet

Gestalten liknar en fågel, men är samtidigt något mer än ett djur. Kroppen bär spår av rörelse, men står förankrad i ett ögonblick av stillhet. De täta linjerna omsluter formen som ett skydd, medan färgen inuti antyder ett inre liv. Verket rör sig mellan vaksamhet och vila, som om något väntar, utan att ännu avslöja vad.

Innesluten rörelse

En rund, nästan sluten form ramar in ett inre liv av finförgrenade linjer och organiska rörelser. Gestalterna tycks sväva, fästa och sträcka sig samtidigt, som om de undersöker gränsen mellan skydd och frihet. Färgen bär en stillsam värme, medan de tunna utlöparna antyder kontakt med något utanför bilden. Verket balanserar mellan det instängda och det levande, ett tillstånd där rörelsen ännu pågår, men hålls kvar.

Ansikte i upplösning

Ett ansikte träder fram ur färg och linje, men vägrar att stanna i en fast form. Konturerna är förskjutna, dragen upplösta, som om bilden fångar ett ögonblick mellan igenkänning och förlust. Det surrealistiska uttrycket rör sig bortom porträttet och blir ett inre tillstånd, där identitet inte är given utan ständigt i förändring.

Den som ser tillbaka

Ett ansikte träder fram, nästan barnsligt i sin enkelhet, men omgivet av nervliknande trådar och genomskinliga lager. Blicken är närvarande men svår att fixera, som om den både betraktar och undviker betraktaren. Det surrealistiska uttrycket rör sig mellan oskuld och oro, ett tillstånd där det mänskliga ännu inte har stelnat till identitet, utan fortsätter att förgrena sig utåt.

Profil utan namn

Ett ansikte i profil framträder ur ett nät av linjer och färgflöden. Formen är tydlig men instabil, som om den när som helst kan lösas upp eller glida vidare. Det som kunde vara ett porträtt blir i stället en rörelse, ett tillstånd, där identiteten inte är fixerad utan tillfällig. Det surrealistiska uttrycket lämnar betraktaren med känslan av att ha mött någon, utan att veta vem.

Serie:

Tre tillstånd av närvaro

Verk I – Uppbrott

Gestalten framträder i en explosiv rörelse, som om kroppen just lämnar sin form. Linjerna spretar utåt, nervösa och sökande, medan färgen håller kvar ett centrum. Det är ett tillstånd av uppbrott, där något ännu inte vet vart det är på väg, men redan har lämnat det som var.

Verk II – Sammanfogning

Här dras rörelsen inåt. Former och linjer knyts tätare kring en kroppslig kärna, nästan som ett försök till samling. Det finns en tillfällig balans, men den är skör. Gestalten verkar hålla sig själv samman genom ren viljeakt, i ett ögonblick av koncentrerad närvaro.

Verk III – Förskjutning

Kroppen upplöses åter, men på ett annat sätt. Rörelsen är nu riktad åt sidan, bort från centrum. Linjerna bär spår av det som varit, men formar något nytt. Identiteten är inte längre fixerad, utan på väg att bli något annat, i en stillsam men obeveklig förskjutning.